Husvagn

(Utdrag ur examensarbetet ’Min Röst’ från Författarskolan vid Lunds universitet 13/15)

 

Hans händer runt mammas hals, pressar ner henne på syster nummer etts fotända av sängen. Ligger hon i sängen? Vid huvudändan, ihopkrupen i fosterställning? Försöker hon också göra sig själv så liten som möjligt? Är hon någon annanstans?

Min kudde är blöt av tårar och slem. Det spelar ingen roll hur hårt mina tänder biter i kudden eller att jag inte får någon luft. Jag pressar mig hårdare ner i kudden i hopp om att till slut helt sjunka in i den, förvandlas till något annat. Vad som helst, bara jag kommer härifrån.

Hoppas att det finns ett limbo, där allt är tyst och stilla. Där det bara är vitt ljus. Där jag är tyngdlös och mina rörelser går i ultrarapid. I en evighet.

Jag är på väg att gå itu. Hela jag.

Det här är inte limbo. Det är jag helt säker på. Jag önskar mig dit.

Paniken i den starka tonen som fyller min kropp spränger mig. Stänger in mig i helvetet mellan husvagnsväggar.

 

Mammas röst tystnar helt. För sina händer mot hans som hårdnar i sitt grepp. Nyss hade rösten skrikit och gråtit och inte bett om förlåtelse. Inte varit underdånig. Trött på att vika undan ställa till rätta.

Gör det då, hade den sagt.

Döda mig då. Om det är det du vill.

 

Även om jag inte tittar vet jag att hans pupiller inte går att urskilja längre. När hans blick blir svart ska man akta sig. Då är det försent. Nu är det: försent.

Varför finns jag? Varför måste jag ligga här? Jag vill dö.

Då hör jag en röst. Syster nummer tvås. Hon säger aldrig något annars. Alltid snäll. Ställer inte till något. Som jag.

Sluta då, kvider den. Den är snorig och hes.

Sluuuta, skriker och ber den på samma gång.

Allt slutar att andas. Inte bara mamma.

Pappa reser sig från sängen, tar sina händer med sig och går till den andra delen av husvagnen. Där han och mamma sover. Mamma rullar över på sidan och kan trösta sin hals med sina egna händer.

Snart går hon upp, tar på sig sin träningsoverallsjacka och går ut. Lämnar oss.

Det är lika ödsligt som om en orkan härjat och lämnat enbart spillror efter sig. Trots att jag inte ser henne vet jag att hon ber till Gud i tårar. Om kraft.

Efter timmar av tyst kaos hör jag en bildörr slå igen och hon kommer in i husvagnen och lägger sig bredvid sin man.

 

På morgonen går pappa och vi barn in till familjen som vi är på besök hos, för att äta frukost. Mamma behöver vila lite till.

Pappa och mannen i familjen talar om orkideérna han har odlat. Och pappa ger honom ett nummer av Vakna! som innehåller en artikel som handlar om ovanliga orkidéer. Resten av numret handlar om hur man bör följa bibliska principer för att bli lycklig.

Jag talar inte på två dagar.