ORD SKRIVNA AV IDA

COPY FRÅN UPPDRAG PÅ BERGHS SCHOOL OF COMMUNICATION / LITTERÄRA TEXTER FRÅN FÖRFATTARSKOLAN VID LUNDS UNIVERSITET /

Manifest RFSU

Barns nyfikenhet bär iväg dom till underbara platser och mjuka fantasivärldar.
Både regnbågsfärgade enhörnigar och killen med sammetsblicken som får kroppen att pirra, ryms i barnets värld. Det är som det ska.
Hon, vars bröst växer, som drar in sin bff på toa och kliar ihjäl sig halva rasten. Det är som det ska.
Han, vars röst bryts och försvinner när han ska svara på lektionen, men har sett fistfucks med två händer. Är det som det ska?
Hon, som gör slut med sin första flickvän på sms fast hon gick med på att använda tungan när de strulade. Är det som det ska?
Han, som vill att storleken ska duga, prestationen ska åstadkomma fontänorgasm och att alla ska få veta. Är det som det ska?

Text

Copy manifest från examensarbetet med RFSU

Skola

Berghs School of Communication

År

2015/17

Ducati

Molnen åt sitt håll, vinden åt sitt, lastbilen åt sitt och jag åt mitt. Känslan av att ingå i en ständig rörelse, för en tid vara en del av naturens. Trotsa motstånd genom fart och låta vinden dela upp sig som Röda havet. Att stanna i ingenstans och vara varsomhelst. Bekymmer som blåser bort och lämnar ett tomrum av frihet. Den totala stillheten efter adrenalinruschen.
 
Jag har inga vingar. Men jag har en motorcykel. 

Text

Copy

Brief

Skriv en text om en del av motorindustrin som inspirerar

Skola

Berghs School of Communication

År

2015/17

Låna en röst: Josefine Klougart

Stjärnorna kommer mullrande utan ljud. Bänder sig ur mörkret. Någon gång i slutet av sommaren, jag vet inte riktigt. Den natten natten lägger sig över allt.
Mörkret är en lätt suck över allt stilla och allt som rör sig; vinden och havet, handen till glaset, ögonen, knappast mer. Vinglasen är växelvis urdruckna och påfyllda. Våra ryggar är skyddade av badhyttens karga famn, jag vilar i din, tätt som fåglar på en gren i snålblåst; så länge vi förblir ett klarar vi även detta. Klängväxter som strävar mot höjder, även stjärnors.
Hans ljud fångar hon och håller lätt som för att inte krossa dess vingar, bäddar in dem i sitt bröst. Vet att hans njutnings ljud och havets vågor alltid kommer upprepa sig.

Mina läppar är mjuka. Tankarna är det.
Jag är levande i dagar efteråt. Mina kläder en förlängning av havsvinden, duschen som morgondoppet, hela tiden hud och något som: ett. Bara för nu, våra blickar säger allt det rösterna inte gör. Ändå fälls ingen tår. Det öser ur våra kroppar allt de längtat efter. Vi är havet. Och stjärnorna faller och faller. Inte mot undergång men för att komma närmare. Nu kommer allt utgå från något som: oss. Hela tiden inget annat ljud än slöjorna i mörkret och allt det cellerna talar. Vin byter saliv, helhet möter helhet och det är det som händer.
Efter festen; den känslan går jag runt med. Försöker vara tacksam för det jag fick, kliva ut i beslutsamhet som aldrig infinner sig. Mörkret som inte lättar till hösten.

Brief

Låna en röst

Skola

Berghs School of Communication

År

2015/17

Husvagn

Hans händer runt mammas hals, pressar ner henne på syster nummer etts fotända av sängen. Ligger hon i sängen? Vid huvudändan, ihopkrupen i fosterställning? Försöker hon också göra sig själv så liten som möjligt? Är hon någon annanstans?
Min kudde är blöt av tårar och slem. Det spelar ingen roll hur hårt mina tänder biter i kudden eller att jag inte får någon luft. Jag pressar mig hårdare ner i kudden i hopp om att till slut helt sjunka in i den, förvandlas till något annat. Vad som helst, bara jag kommer härifrån.
Hoppas att det finns ett limbo, där allt är tyst och stilla. Där det bara är vitt ljus. Där jag är tyngdlös och mina rörelser går i ultrarapid. I en evighet. Jag är på väg att gå itu. Hela jag.Det här är inte limbo. Det är jag helt säker på. Jag önskar mig dit. Paniken i den starka tonen som fyller min kropp spränger mig. Stänger in mig i helvetet mellan husvagnsväggar.

Mammas röst tystnar helt. För sina händer mot hans som hårdnar i sitt grepp. Nyss hade rösten skrikit och gråtit och inte bett om förlåtelse. Inte varit underdånig. Trött på att vika undan, ställa till rätta.
Gör det då, hade den sagt.
Döda mig då. Om det är det du vill.

Även om jag inte tittar vet jag att hans pupiller inte går att urskilja längre. När hans blick blir svart ska man akta sig. Då är det försent. Nu är det: försent.
Varför finns jag? Varför måste jag ligga här? Jag vill dö.
Då hör jag en röst. Syster nummer tvås. Hon säger aldrig något annars. Alltid snäll. Ställer inte till något, som jag.
Sluta då, kvider den. Den är snorig och hes.
Sluuuta, skriker och ber den på samma gång.
Allt slutar att andas. Inte bara mamma.

Pappa reser sig från sängen, tar sina händer med sig och går till andra delen av husvagnen. Där han och mamma sover. Mamma rullar över på sidan och kan trösta sin hals med sina egna händer. Snart går hon upp, tar på sig sin träningsoverallsjacka och går ut. Lämnar oss. Det är lika ödsligt som om en orkan härjat och lämnat enbart spillror efter sig. Trots att jag inte ser henne vet jag att hon ber till Gud i tårar. Om kraft. Timmar av tyst kaos. Sedan hör jag en bildörr slå igen och hon kommer in i husvagnen och lägger sig bredvid sin man.

På morgonen går pappa och vi barn in till familjen som vi är på besök hos, för att äta frukost. Mamma behöver vila lite till. Pappa och mannen i familjen talar om orkideérna han odlat. Och pappa ger honom ett nummer av Vakna! som innehåller en artikel som handlar om ovanliga orkidéer. Resten av numret handlar om hur man bör följa bibliska principer för att bli lycklig.

Jag talar inte på två dagar.

Text

Utdrag ur examensarbetet ’Min Röst’

Skola

Författarskolan vid Lunds Universitet

År

2013/15